Denna dagen ett liv

...sa farbror Melker, och jag är beredd at hålla med.

Världens vackraste båtpendling med M/S Emelie

Efter en bisarr dag fylld av märkliga förslag kramas jag stenhårt av den gipsförsedde som ber mig lova att aaaaldrig nånsin mer bli sjuk och påminner om att han skrivit en lapp i kyrkan för vidarebefordran till himlen om det och att det därför borde gå bra nu. Blir lite förvånad över hans tilltro till ett högre väsen, tills han förklarar att det är prima ballerinan där uppe han menar. "Så klart. Vad trodde du?"

Viskningar och glada tjut från två nybadade som borde sova men som delger mig sin briljanta idé om att gömma pappans dator längst ner i semesterpackningen, längst in i bakluckan på nya guldsilverbilen, låsa och slänga bort nyckeln hela sommaren "för han jobbar jäääämt och sen blir han fast i ett sånt där tråkigt sjukhusrum och det vet ju du hur länge man kan bli kvar där och kanske döööö, moahahahaha".

Allvar och gapskratt. Liv och död.

Kontemplerar medelst kvällsyoga i solnedgång, eftersom gårdagens försök i väntan på månförmörkelsen var alltför sövande och bidde liksom ingenting tills aktiviteten återupptogs i den arla morgonstundens soluppgång med större framgång. Detta efter jonglering av spridda idéer på stor balkong i sällskap av bollmottagande bättre hälft. En liten framtidsskål över en stor vision och en väldig massa tacksamhet över det liv vi faktiskt har. Och en något krass insikt om att envar bör bli sin egen lyckas smed. Och att klåfingriga barn må leverera sanningar, men bör hållas borta från såväl bilnycklar som datorer på den stundande ledigheten.

Fridens liljor, vänner.