Med huvudet fullt av lika delar kreativa som omöjliga problemlösningar, såväl storslagna projekt som petitessplanering snurrar allt så fort att jag måste hålla i mig för att inte ramla av karusellen. Bokstavligen. Löser det genom att träna, cykla, jogga, yoga ... men inte ens med dagens dubbla pilatespass släpper yrseln. Ligger sömnlös och väger för- mot nackdelar.
Men så mitt i den globala egoboosten av uppmärksamhet kring spelinsamlingen till sjukhusen som driver mig framåt ska sexåringens gips av och jag slungas tillbaka till verkligheten medan vi tillbringar ännu en dag i väntans tider på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och allt blir tydligt.
En krokig, klen arm ser åter solen på årets ljusaste dag. Ett stukat självförtroende av en doktor duktig som förmanar mer än nödvändigt. Och efter många trillande tårar en övervunnen rädsla i kön till en känslokarusell och så äntligen det porlande skrattet som får mig att fullständigt smälta och kasta allt annat över axeln.
Premiärdoppet i Ålands hav hägrar och sällan har det varit lika efterlängtat. I fjol betydde det allt och lite till för att bevisa min tillfrisknad, men i år känns det viktigare än någonsin.
Sisten i är en rutten fisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar