Leksaksinferno ger kroniskt illamående?

Ursäkta frånvaron.
Jag mår tjyvens.
Är svag, skröplig, yrslig och kräkig.
Och en massa annat tjafs som jag slänger över axeln.

Märgen härjar och jag har troligtvis fått kronisk GVH.
Medicineras sedan igår, men oroas över konsekvenserna.
Ska jag leva så här för evigt?
Och hur länge är det, om symptomen förvärras?

Bestämmer mig för att ingenting blir bättre av att grubbla och fokuserar på att få i mig någon slags näring som jag kan behålla. Vilar, läser, sover. Och tar korta promenader tills huvudet snurrar och jag måste slå mig ner på närmaste stubbe för att fylla lungorna med frisk havsluft, blickandes ut över det kalla, vackra, stora blåa.

Fick tillbringa onsdag och torsdag på sjukhuset förra veckan, men kunde sedan åka hem till Stockholm och fick premiärsova en natt i vårt nya hem. Välkomnades varmt av käre lillebror M med lika kära svägerskan M som tillsammans snabbt som ögat lagade till en smarrig thairätt.

Nästa morgon var det tidig uppstigning för fotografering på dagis. Stolta som tuppar gjorde sig pojkarna fina med nya kläder, speglade sig och ville bli ajfånade innan de sprang iväg med jäktade fadern i släptåg.

- Vi brorsorna ska fotas först, förstår du., förklarade lillebror med viktig min.

Själv passade jag på att gå bärsärk i skåp och lådor. Slängde massor. Som trasiga plastleksaker av usel kvalitet. Barnen hade alldeles för mycket leksaker redan innan vi flyttade, och nu har det på något mystiskt sätt tillkommit ännu fler plastbilar och annat strunt som de inte leker med. Vi föräldrar har aldrig köpt annat än böcker, utklädningskläder, riktiga instrument utan batterier, lego, tågräls, pyssel och pussel till telningarna. På deras begäran. Det är sånt de gillar bäst. Allt annat ligger orört och tar upp dyrbar lekyta i stora korgar. Var kommer allt ifrån? Detta gör mig vansinnig på riktigt. Snälla släktingar, lyssna på barnen innan ni shoppar loss!

Lillebror var föredömligt praktisk när han i sensomras travade in på ICA Grisslehamn och valde en rejäl brödkavel, en potatismosare och ett klockspel (inte sånt som låter utan ett som man lär sig klockan av) till storebrors femårsdag.

- Det passar bra, för då kan han baka pepparkakor till alla i jul och göra lika gôtt mos till Singöfläsket (stekt strömming) som kocken på Café Kalaset. Å så kan han lära mig klockan efter maten.

Den lille killen skäms inte för att indirekt köpa presenter till sig själv. Eller sådant han kan gagnas av. Är det ett smart drag eller ett simpelt tecken på egoism?

Samma praktiska tänkande tillämpades nu i helgen. Medan hela byn var på fötter tidigt för att höststäda strand och skog, elda och grilla korv skickades jag iväg till finbutiken Edblad för att inhandla present till dagens 5-åring som skulle ha maskeradkalas.

- Köp något fint som hon kan använda, inga vanliga leksaker. Rosa köksgrejer är bra!, ropade lillebror genom brasröken som låg tät över nejden.

Det är till att vara bestämd. Men hade rätt. Rice illrosa jellymuggar med lock samt en rosa trädiskborste från sama företag uppskattades, tillsammans med lillebrors gigantiska A2-teckning av "röda stugan på berget vid havet med lingonen i skogen bredvid" och ett halsband trätt av flinka små prinskorvsfingrar. Självklart med rosa som dominerande färg, vad annars?

Lille prins sol

Under helgen insåg vi att barnen behöver tid. Massor av egen tid med en förälder i taget. Och kärlek, uppmärksamhet, äventyr, frihet och allt annat som all barn har behov av.

Under den delikata söndagmiddagen hade vi familjeråd och barnen jublade när vi föreslog att storebrorsan och pappan skulle återvända till stan' nästa dag medan lillebrorsan skulle få stanna kvar på landet för att mysa med mamman. Sagt och gjort - storebror vaknade urtidigt, glad i hågen och kunde knappt vänta på att få åka hem till dagis efter en veckas sjukfrånvaro. Lillebror sov länge och överraskade sedan morfar, som var på väg hit, med att ringa och berätta att han minsann var kvar här för att busa hela veckan. Där rök den semstern ...

Så nu umgås tre generationer några dagar. Lillebror och jag är uppe så tidigt att jag kräks galla i smyg, men efter några timmars pyssel och sagoläsning vid brasan är jag tillräckligt pigg för att gå ut på "hemliga äventyr". Allt medan han pratar oavbrutet och måste kramas ideligen.

- Det är för att du har varit på sjukhuset så länge, säkert 300 dagar, och jag har så mycket att säga dig och så har jag sparat så många kramar som du inte har fått. Snälla, åk inte tillbaka dit igen.

Aldrig har väl sjukhuset känts så avlägset. Men redan imorgon bitti bär det av för provtagning. Lillebror är lite oroad men hävdar med bestämdhet att:

- Jag vägrar lämna dig där. Jag pratar allvar med doktorn och säger att du har faktiskt varit där fööör länge redan. Så det så. Nu tar jag hand om dig. Tack så mycket. Så säger jag, det blir väl bra?

Det känns helt klart betryggande att bli ompysslad av en solstrålande treåring. Bättre mental tillfrisknad kan inte fås. Och jag hoppas innerligt att kroppen hänger med i samma takt, så att jag slipper den där oroade blicken från barnen varje gång sjukdomen kommer på tal. För frågor har de, massor. Och vi svarar så bra och sant vi kan. Även om vi ibland står svarslösa:

- Varför finns din sjukdom? Varför fick du den? Visst kan man dö av den dumma sjukan? Du får inte dö, mamma! Det ska jag säga till doktorn imorgon.

Mon chef du boeuf

Et voila!

Precis när jag skrivit av mig den lite löjliga känslan av uteblivet uteliv, så svänger min man ihop en delikat fransk middag med en perfekt och personlig kryddning som ingen restaurang hade kunnat fixa i en handvändning.

Han är inte bara den snyggaste, smartaste, snällaste skåningen som finns, utan även mitt finaste franska fynd, un vrai chef du boeuf.

Söndagmiddagen bestod således av:
Entrecôte avec un gratin dauphinois, sauce bearnaise et des legumes rouges.
Till det ett bättre vin rouge, som iofs var italienskt; Chianti Classico, Villa Cafaggio 2006. Atollsprängande fransoser göre sig fortfarande icke besvär i vinförrådet, bortsett från champagnen då ... den ideologiska konsekvensen brister nämnvärt på den punkten.

Mon amour, Nicholas le Grand, un vrai champion du monde.
Helt utan omsvep.
(Eller fransk bilmekarironi i Chamonix, för den invigde.)

Livin' on the edge

Livet är spännande nästan jämt.
Och är det inte det en vanlig söndag så får man skapa sig lite vardagsedge.

Genom att bjuda in vännerna på hemlagad äppel- och havtornspaj. Big no no, men vad gör man när nordanvinden viner runt husknuten och kaffet kallnar blixtsnabbt i koppen?

Alla försäkrar att de är friska, går sedan som på tå och barnen tvättar sig, spritar och flaxar ideligen.

Det är en aning enerverande, detta att känna sig nästan som vanligt men inte få göra vardagliga saker som att gå in på ICA, åka buss eller äta på restaurang. Eller lyxa med SPA, konserter, kalas och bio. Är lycklig att få leva med familjen igen, men blir lite ledsen av att tänka på alla upplevelser jag missat, så jag försöker slänga dem över axeln. Jag menar, det mesta kan vänta, men när vänner uppmärksammas stort efter massor av slit - det kan vara konstutställningar, biopremiärer, live spelningar, konserter, uruppföranden av pjäser - så vill jag visa uppskattning, applådera, fira och vara stolt över deras bedrifter. Är det fånigt? Att gapa efter mycket och så vidare? Jag är bara så trött på att OSA "nej tack, tyvärr" till precis allt skoj utöver det vanliga. So sorry, alla fina som bryr sig och oroas, men det är därför jag emellanåt söker lite vardags edge. Hur larvigt det än kan tyckas vara. Men jag är svältfödd på kultur för första gången på länge och det är ganska så förfärligt trist.

Men vad är väl en bal på slottet ...?

Lördagslättja

Jag borde verkligen laga fiskgryta nu. Med rökta räkor till förrätt, som lillebror charmade till sig hos snälle fiskhandlarn' för en stund sen.

Ändå sitter jag här, smuttandes på ett glas champagne bredvid maken som gör exakt samma sak utom att han jobbar, detaljer ... Allt medan barnen sitter nyduschade vid bordet. Femåringen lär treåringen att skriva. Det gör menyer och pengar till sin restaurang där utbudet är en smula enkelspårigt: cappuccino med korv eller kaffe latte med pasta haloumi.

Så jag borde verkligen laga den där fiskgrytan nu. För att utöka menyn på ToNs taverna. Men det är ju så skönt när lugnet råder efter en eftermiddag vid havet med växlande sol, regn och hagel. Tillsammans med vänner, änder och grannens kärlekskranka kisse. Och allt hungrigare barn.

Kom igen nu, undvik katastrofen och laga middag!
Helst innan barnen börjar leta sparade fredagspopcorn eller tjata om glömt lördagsgodis. Men just nu firar vi att allt är nästan precis som vanligt, som förr, före det halvordnade kaos som familjen levt i det senaste halvåret. Och så skålar vi för att barnen plötsligt blivit stora, kloka och lugna. I alla fall stundtals. En storebror som skriver brev till sina stolta föräldrar om morgnarna när han vaknar först av alla. Och en lillebror som med stor koncentration trär vackra pärlor på halsband "som mamma ska ha på sig alltid". Medan vi får vila. Småbarnstiden är förbi. Vilket är både underbart och lite sorgligt, men helt klart värt att fira. Med fläderdoftande bubbelvatten till barnen och berusande bubbeldryck till oss. Två klunkar och jag har svårt att motivera mig att laga mat. Det gör utför ...

Skål, nu sjuder faktiskt fisken!

Dålig stoppning

- Och hur går det med vikten?, undrar överläkaren när jag är på besök.
- Mycket bra, jag har gått upp 2 kg redan!, triumferar jag.
- Det har jag lite svårt att tro ... du har väl inte samlat på dig vätska? Eller har du möjligen vägt dig på olika vågar? Och hur många lager kläder bär du egentligen?
- Nej, ja och fyra, svarar jag.

För det är inte klokt vad kallt det är.
Ikläder mig ständigt underställ, mjukisbyxor och dubbla polotröjor under jeansen och fleecetröjan. Och går runt som en Michelingumma i mammas gamla Monclerdunjacka och överdragsbrallor när jag är ute. Läser ihopkurad under dubbla yllefiltar när jag är inne.

- Det är väl inte så konstigt att du fryser med så dålig stoppning., hävdar kloka K.

Men det är vansinnigt svårt att äta upp sig, fetta till sig, jaga kalorier när magen nöjer sig med bebismat. Men det reder sig vad det lider. Är ganska säker på att kalorijakten snart återgår till den motsatta riktningen ... Skinny skinhead-Jos dagar är räknade.

Så nu ska jag pälsa på mig för att gå den korta promenaden upp till barndomshuset för att låna nästa bok i Erik Erikssons släktsaga om Grisslehamn. Den första: Det brinnande havet var gripande. Och lättläst. Jag avverkade den på ett dygn. En spännande historia om en stark kvinna i en mansdominerad värld. Baserad på verklighetens hemska händelser i bygden. Rysshärjningarna. Jag rysfryser lite extra när jag upplever dåtidens armod.

Har redan laddat öppna spisen med en vedtrave. Anna Ternheim högt på stereon, en rykande kopp havtornste med citronhonung från Singö och en god bok om byn framför brasan i väntan på musketörerna som kommer hit snart. Kan rehabiliteringen i Roslagen bli bättre än så en regnig dag? Lite bättre stoppning är väl det enda jag skulle kunna begära ... upplagt för fredagsmyyys.

Dagisdebatten

Storebror ringer och har en viktig fråga:

- Får vi gå till dagis en stund innan vi åker till dig på landet? Det är så roligt där å jag saknar mina kompisar å alla fröknarna å så har jag faktiskt missat hela veckan med simskolan, experimentklubben, Mulleskolan å 5-årsklubben å imorgon är det gympa å snääälla mamma, jag kan väl få gå till dagis å följa med dom dit då?

Världens bästa dagis har blivit barnens trygga konstant, den rutin som rullat på medan familjen varit uppdelad och livet tidvis varit ett enda kaos. Vissa kloka läkare vill helst se att barnen hålls hemma från dagis denna höst, när jag är så skör. Men vi kan inte beröva dem den gemenskap och trygghet de känner bland sina vänner, stora (vuxna) som små.

Priset vi får betala är att vara ifrån varandra när barnen blir infekterade, men med den friluftspedagogik som råder på förskolan händer det ytterst sällan att barnen är sjuka. Så vi fortsätter på den inslagna vägen och tackar vår lyckliga stjärna för att vi haft turen att finna denna pärla bland förskolor.

Säg mig ett enda kommunalt dagis som tar med alla femåringar på gratis simskola under ett helt år. Jag tycker det är helt fantastiskt och otroligt beundransvärt.

- Jag vill aldrig börja skolan, så det så!, sa storebror bestämt för några månader sen.
- Varför inte det?, undrade jag oroligt.
- För att jag alltid vill gå på dagis, så klart!, skrattade sonen.

Jag förstår honom, för vem skulle inte vilja gå på dagis? Få vara ute hela dagarna, äta ekologisk mat lagad från grunden utan smakförstärkande tillsatser, lära sig nya saker och leka med kompisar. Kan det bli bättre?

Myrsteg

Jag vet att tålamod är en dygd.
Och att jag ska var stolt över framstegen hittills.
Samt tacksam för att biverkningarna just nu är hanterbara.

Men för en sån' som jag är det både svårt och lärorikt att acceptera situationen.
Det är inte så lätt att "ta det lugnt, tillåt dig slappa lite".
Att tvingas vila efter en brant uppförsbacke.
Eller kräkas galla efter morgonduschen.
Inse att jobbet som jag längtar till är en bra bit fram i tiden.

Så nu övar jag på att ta myrsteg.
Går en sväng till hamnen, står en stund på bryggan och gör tåhävningar.
Dammsuger en våning, vilar.
Gör långsam pilates utan boll, kryper ihop och läser en bok.
Hänger tvätten långsamt, tar igen mig.
Reser mig hastigt, trillar ihop.

Äter även bebisportioner, men törs utöka menyn.
Dagens bortglömda, sanslöst goda 70-talslunch:
Kronärtskocka!
Koka en timme, njut med Bregott och havssalt samt ett glas Heineken, ty ölsmaken är den enda som inte förändras av cytostatika. Och jag som inte ens gillar öl i vanliga fall tycker plötsligt att det är helt okej just för att det smakar som det ska. Ja, fast inte som jag tycker att det borde, men öl är ju öl är ju öl ... inget nytt under solen.

Dagens språklektion:
Det finns olika sorters skockor, inte kockor.
Det är något helt annat.

Nu ska jag öva på det svåraste av allt; inse mina begränsningar och stänga av datorn för att sova. Men jag måste ha ork imorgon, för då kommer mina musketörer.

Hej, hej skärgårn'!

Ursäkta uppehållet men jag har haft fullt upp med att leva! Men stort tack för alla lyckönskningar.

"Detta har hänt", hehe.

Flyttade hem till den ömma moderns trygga bo för en vecka sedan och kom självklart snabbt upp i bra värden.

- Det visste jag väl!, sa jag självsäkert till doktorn.

För det är en milsvid skillnad mentalt på att vara instängd på sjukhus och att vara fri i barndomshemmet endast eett par kilometer därifrån. Matlusten kom tillbaka genast, bara av möjligheten att själv kunna välja och laga min mat. Pasta al dente med citronolja, hackad tomat och riven parmesan var det första jag gjorde. Aldrig har den icke-rätten varit godare.

Dagen efter sjukhusutflytten åkte vi till det nya hemmet, som jag inte sett i färdigt skick. Lillebror tog mig i handen för att gå på husesyn och visa alla rummen; "här är så ljust och vackert med kvällssolen på balkongen", alla våra saker "som ser nya ut här", det fina badrummet; "visst blev det wow-snyggt?" och till slut "här är ditt och pappas rum, nu måste du nog vila dig lite och njuta, va?". Vi åt middag, fick hjälp att sätta upp skåp och sen fick jag äntligen vaggvisvyssa mina prinsar till sömns innan jag smög in i vårt sovrum och provsov gott ett par timmar innan återfärden till Uppsala.

Fredagens prover var så bra att jag sedan dess kunnat bo på landet, vid kusten, i total frihet. Musketörerna hämtade mig i Uppsala och sedan for vi ut. Barnen sov, men storebror vaknade på vägen ut, gnuggade sig i ögonen flera gånger, tittade ut genom fönstret och sedan åter på mig innan han sa:

- Är det verkligen du, mamma?

Sedan skrattade vi så att tårarna rann och babblade hela den mörka vägen ut till skärgården. Den kvällen somnade barnen sent, sent. Det var som att de inte riktigt trodde att det var sant:

- Är du kvar när vi vaknar imorgon?

Och det var jag. Vi myste, läste och var ute på solig promenad till Skatudden med vännerna. Barnen fick vara stora och visa Varglyan och Björngrottan (gamla militärbunkrar) för sina äldre kompisar. Och jag fick vila en stund i solen, blickandes ut över det brusande havet. Väl hemma igen somnade jag. Och sov ända till kvällen då jag vaknade av hemsk huvudvärk. (Fick senare förklaring och bassning av läkaren som tyckte att 3 km power walk var att ta i.)

Natten därpå väcktes vi av gråtande, hostande, febriga barn. Min första instinkt - att springa ner för trappan och trösta dem - hejdades av insikten att det vore det mest korkade jag kunde göra. Jag får inte bli infekterad. Livet hänger på en alltför skör tråd. Men att höra barnen snabbt lugnas av sin far var som balsam för själen.

Nästa förmiddag hjälptes musketörerna åt att bära in ved och klippa gräs innan de tvingades åka hem till stan' tills de blir friska igen. Morfar tog över som sällskap och sjukhusskjuts här ute och vi har sedan dess haft väääldigt lugna dagar med kortare promenader, havtornsplockning, svampletande, matlag och mycket läsande och så fikamys med vännen A, saknad sedan länge.

Dagens boktips:
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Fantastisk liten berättelse om fyra omaka individer.
Sträckläste den på ett dygn.
Rekommenderas varmt till den som missat denna franska pärla.
"Tusen pussar" till dig, C.

Nu ska jag fly till år 1799 med hjälp av Erik Eriksson, författaren från orten som i sin triologi beskriver Grisslehamn då och nu. Återkommer i ämnet.

Tack för besöket. Välkommen åter.
(Nu har jag lina - och nej, inget koks i lasten, om än en hel hög andra droger - så jag finns här. Länge till. Om katten själv får välja.)

Hejdå sjukhuset!

... vi ses imorrn.

Nu drar jag!
I'm out of here.
Jiiha!

Har precis packat ihop rummet. Besökssängen är full av väskor och kassar innehållande alla presenter ni skickat. Tack än en gång, för alla omtänksamma hälsningar, USB-minnen med filmer, musik och ljudböcker, glossiga, glassiga magasin, tänkvärda böcker, foton, barnteckningar, godis, kakor, snacks, champagne (!), IPhone 3GS (!!), undergörande hand- fot och hudkrämer, kläder, filt, smycken, styrkestenar (2), lyckoelefanter (2), amuletter (2), änglar (2) och raden av läppsmörjare (5 lipgloss måste vara något slags rekord - ni har förvandlat mig till den fjärde Hollywoodfrun!). Har jag glömt något? Ja, alla styrkehälsningar och hejarop här, per mail, brev och telefon. Ni är helt underbara som sänder så fina tankar till mig.

Snart hoppas jag få visa några av er min tacksamhet personligen. Har fortfarande ganska stränga förhållningsregler vad gäller besök, men efter tremånaderskontrollen lättar det något och då blir det FEST! för alla som hjälpt till. Utan er hade vi inte klarat det, musketörerna och jag. Ser redan fram emot att få gråta glädjetårar när jag ser er.

Nu flyttar jag ut på prov. Det innebär att jag måste vara kvar i Uppsala för att lämna prover varje morgon och ha nära till sjukhuset om något skulle inträffa. Så jag ska inta mitt gamla flickrum hemma hos mamma. Möblemanget är sig ganska likt inklusive min gamla bergsprängare och en låda blandband, så ikväll ska jag botanisera och nostalgiskt lyssna på Madonna, Depeche Mode, Alphaville, Eurythmics och U2. Kanske finns där bästis Ks, coola Cs och mina första radioprogram också.

Skojade med tvilligsystrarna om huruvida jag skulle klara mig utan Grey's Anatomy ikväll (hushållet saknar kanal 5), men när jag tänker på den tripp till 80-talet som väntar är jag inte orolig. Eller är det kanske exakt det jag borde bli?

Hejdå sjukhuset!
Hej flickrummet!

Otålig väntan

Åh, denna eviga väntan.
På cytostatikakur, på biverkningar, på värden som ska sjunka till botten, på infektioner, på stigande värden, på benmärgsprovsvar, på bakslag. Och sen nästa kur, nästa och nästa ... tills det första delmålet var nått: leukemin botad och dags för nästa mål: transplantationen. Med galna mängder cytostatika, vidriga magbesvär, läskig helkroppsstrålning och sedan det magiska ögonblicket när stamcellerna kopplades in i min kropp via den finurliga centrala venkatetern.

Hisnande lycka, delad med älsklingen som höll handen hårt, samt transplantationsläkaren och syster Yster. Politiska, moraliska och värdsliga diskussioner medan jag fick livet tillbaka. Och en stilla, orolig tanke i bakhuvudet; kommer detta fungera? Därefter akut andnöd, hemska smärtor och en förstorad galla. Men framför allt en inre styrka som skrek åt mig, piskade mig att fortsätta kämpa, att aldrig nånsin ge upp oavsett hur ont det gör, hur lång tid det tar.

Veckor av väntade och oväntade biverkningar, smärta som effektivt dövades med höga doser morfin. En ideligen trilskande mage, äckel och förnedring. Men en obeveklig beslutsamhet att gå ut varje dag, oavsett smärta, trötthet eller väder.

Så vad är väl ytterligare ett dygn eller två på sjukhuset? Här, där tryggheten finns i form av de bästa av läkare och systrar som finns. Men jag kan ändå inte undvika att bli lite, lite besviken när jag får veta att koncentrationerna av livsnödvändiga medicier dansar cancan i blodet, att levervärdena är för höga och att jag alltså måste stanna.

Men snart, snart är det dags. Och innan dess tar jag mig nog en bondpermis för att träffa mina prnsar i hemmiljö. Tillit är fint. Och ack så viktigt.

Hålla andan

Nu är det nära.
Utsläppet.

Jag har hållit andan i några dagar.
Och hoppats att löftet ska infrias.

Väntar på ronden.
Sen vet jag.

- Snart får jag komma hem, min solstråle!, berättade jag för storebror när vi lekte i parken i helgen.
- När är snart? Jag måste få följa med och hämta hem dig när det är dags, för annars stannar du och säger snart igen., svarade den tvivlande store lille.

Ett styngn av dåligt samvete.
Min son törs inte känna tillit.
Världens vackraste palindrom.

Det är därför jag har varit tyst sedan dess.
Och hållit andan.

Coola Carin

Det här gillar jag.
Carin Wester är helt genialisk när hon tolkar Dalí.

Och en värdigare vinnare av Guldknappen har sällan skådats.
Det ligger så mycket slit och hårt arbete bakom framgången.
Grattis vännen!

Fint fredagsbesök

Idag vände det.
För med hjälp av den som varje dag ringt, stöttat, hjälpt och i alla lägen visat sin omtänksamhet om mig och mina musketörer - vår egen Pippi - så fick jag aptiten tillbaka.

Med lunchsällskap är det lättare att äta. Speciellt när Piiiv har med sig hembakad Kärleksmums till efterrätt. Så vi åt, pratade och gick sedan ut på den dagliga promenaden, idag i lite långsammare tempo. Man lär så länge man lever ...

Har varit lite bekymrad. Otåligt väntat på att få komma hem. Men insett att jag alrig kommer härifrån med strejkande mage. Och visst hade det varit ironiskt ... Jag menar, först övervinner jag leukemi två gånger, genomgår en transplantation men kan sedan inte behålla föda. Det känns helt klart oväntat att svälta ihjäl i dagens välfärdssamhälle. På en avdelning där personalen gör allt för patienterna ska få i sig så många kalorier som möjligt. Det spelar ingen roll om det är goda eller onda kalorier, så länge man äter och behåller dem. En omvänd kalorijakt, alltså.

Vilka rubriker det hade blivit. "Cancerpatient svälte ihjäl". Eller så hade det inte uppmärksammats alls, eftersom maten tyvärr är så dålig att många hamnar i den onda cirkeln av matdropp, som ger magbesvär och förlängda vårdtider. Ett bra kök vore en självklarhet på ett av landets största sjukhus, men nu ska maten i stället outsourcas till Västerås. Så att den blir än mer näringsfattig eftersom den måste färdas och upphettas på nytt.

Säga vad man vill, men det är ett väldigt effektivt sätt att bli av med folk, detta att erbjuda riktigt näringsfattig, smaklös mat. Det är väl bara att lära sig. Eftersom vi snart ska ta hand om den gigantiska gruppen 40-talistpensionärer. De är å andra sidan så handlingskraftiga att de inte kommer acceptera äcklig mat. Spännande framtid ...

Vackert och vemodigt

Ett snabbt tv-tips:

Skippa Idol-fabriken och se Kobras dokumentär om Broder Daniels avsked.
Vackert och vemodigt.

Jag älskar public service!
(Och minns en otrolig konsert på Hovet och en gaaalen efterfest med bandet på Mondo. Ah, those were the days.)

Att somna i vinkelvolten 1 okt

Attans rackarns.

Det är ju märkligt hur en så bra dag kan börja och sluta med kräks och ändå vara ... så bra. Och jag har något av kräksfobi. Man sänker sina krav när man fightas mot cancer, hehe.

Men attans rackarns, alltså. Spyan gjorde att jag missade att upp datera bloggen på rätt sida midnatt. Så det kan gå.

Men gått har jag gjort idag. En rekordlång promenad i så rask takt att jag sedan segnade ner på hisspallen med huvudet mellan benen, eftersom allt jag såg var stjärnor framför ögonen. Och det bara för att jag är envis som en åsna och alltid tävlar mot mig själv. Lite längre, lite snabbare, jag SKA klara det.

Den där viljan tar mig långt, som nu, men är ibland en fiende. Som när jag jobbar för hårt, för länge och inte lyssnar på kroppens signaler utan blir sjuk. Så korkat. Vem tackar mig för det?

Min allra bästa vän visade sig tidigt vara den största av människokännare. Hon hävdade för länge sedan att jag har dålig självbevarelsedrift, men en stor kämparglöd. Jag lyssnade inte riktigt då, men inser sedan några år tillbaka hur rätt hon har. Och man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig en och annan läxa efter att ha begått samma misstag gång efter annan, men jag är inte bara en åsna, jag är tydligen en gammal hund som vägrar sitta också. En ettrig tax, envis som synden.

En annan vän kallar mig ett måndagsexemplar. För jag har åkt på några skador genom åren. Många idrottsrelaterade sådana eftersom jag ofta tar i till mitt yttersta och testar saker över min förmåga. Så idag kände jag plötsligt av en gammal meniskskada efter misslyckad skidåkning som slutade med operation. Men tro inte att det stoppat mig, nej då, jag pajade glatt det andra knät några år senare. Det är ju så kul att opereras. För att inte tala om de hjärnskakningar och ryggbesvär jag vållat mig själv efter att ha testat ett liiite för högt hopp utan att kolla att hoppsan, det var visst ett big jump direkt efter också. Krasch, bom, bang, nattsvart, kräks.

Men dagen idag var bra. Har haft mysiga besök, ätit, druckit och mått fint. Kvällskräket kan ha haft att göra med att jag somnade i vinkelvolten. Det vill säga ... jag är lite överböjlig ... så jag skulle stretcha lite. Och hittade på en finurlig yogaliknande övning, eller nja, en märklig bentöjande skräddarställning som inte var alltigenom bekväm, men den gjorde sitt jobb. Ja, och så på något förunderligt sätt blev jag plötsligt påfallande trött och slocknade. Bara så där. Mycket effektivt. Borde fotas med min fina IPhone 3GS (tack igen sötnosar), men mina händer var inte fria och jag är mol allena här. Återkommer i ärendet.

Hur som helst så kan det ju vara så att kvällsyogan med sövande effekt även framkallar illamående. So kids, don't try this at home.

Nattinatt.