Fint fredagsbesök

Idag vände det.
För med hjälp av den som varje dag ringt, stöttat, hjälpt och i alla lägen visat sin omtänksamhet om mig och mina musketörer - vår egen Pippi - så fick jag aptiten tillbaka.

Med lunchsällskap är det lättare att äta. Speciellt när Piiiv har med sig hembakad Kärleksmums till efterrätt. Så vi åt, pratade och gick sedan ut på den dagliga promenaden, idag i lite långsammare tempo. Man lär så länge man lever ...

Har varit lite bekymrad. Otåligt väntat på att få komma hem. Men insett att jag alrig kommer härifrån med strejkande mage. Och visst hade det varit ironiskt ... Jag menar, först övervinner jag leukemi två gånger, genomgår en transplantation men kan sedan inte behålla föda. Det känns helt klart oväntat att svälta ihjäl i dagens välfärdssamhälle. På en avdelning där personalen gör allt för patienterna ska få i sig så många kalorier som möjligt. Det spelar ingen roll om det är goda eller onda kalorier, så länge man äter och behåller dem. En omvänd kalorijakt, alltså.

Vilka rubriker det hade blivit. "Cancerpatient svälte ihjäl". Eller så hade det inte uppmärksammats alls, eftersom maten tyvärr är så dålig att många hamnar i den onda cirkeln av matdropp, som ger magbesvär och förlängda vårdtider. Ett bra kök vore en självklarhet på ett av landets största sjukhus, men nu ska maten i stället outsourcas till Västerås. Så att den blir än mer näringsfattig eftersom den måste färdas och upphettas på nytt.

Säga vad man vill, men det är ett väldigt effektivt sätt att bli av med folk, detta att erbjuda riktigt näringsfattig, smaklös mat. Det är väl bara att lära sig. Eftersom vi snart ska ta hand om den gigantiska gruppen 40-talistpensionärer. De är å andra sidan så handlingskraftiga att de inte kommer acceptera äcklig mat. Spännande framtid ...