Tröttsam, tacksam, tjatig tortyr?

Jag blir så trött.

På att remissen från min behandlande läkare (i Uppsala) till Karolinska sjukhuset skickades tillbaka med svaret "vi åtar oss inte detta, uppsök husläkare i Stockholms län".
På Danderyds sjukhus hudspecialist som hävdar "ålderstecken" när fläcken tas bort och undrar hur jag fick en akuttid någon annan kanske hade större behov av?
På besked brevledes från samma läkare där det talas om hudcancer.
På att hänvisas till hudmottagningens telefonsvarare dygnet runt som inte tycks lyssnas av eftersom ingen någonsin återkommer med specifika svar.
På kallelser som återkallas, nya opassande tider och fortfarande ingen personlig kontakt.
På att när det äntligen är dags bemötas av en barsk överläkare som frågar vad jag gör där, hos hennes nåds hudliga höghet?
På att behöva förklara att jag blivit förordnad läkarbyte av hovet, och tackar allra ödmjukast för audiensen.
På att återigen be ansvariga att se över sina kommunikationsrutiner och framför allt informera mig och min behandlande läkare om vilken sorts hudcancer det rör sig om.
På att få svaret "jag tänker då inte ringa honom, men han kan ansöka om att få ta del av journalen".
På att ena sekunden få ett oroande besked, för att i nästa lägga mig på operatiosnbordet med tusen frågor som kör rally i mitt huvud.
På att i ett extremt utsatt läge behöva be om mer bedövning, inte få förklarat för mig vad som pågår under operationen som utförs i ett minst sagt känsligt läge och att under hela ingreppet ofrivilligt gråta floder vilket visserligen uppmärksammas av läkaren, men med kommentaren till sköterskan; "och där kom reaktionen".
På att inte tillfrågas hur det går, hur jag mår, ej heller hur det ser ut där inne, hur mycket längre ingreppet beräknas pågå.
På att tvingas fråga sköterskan vad tumören heter, vad nästa steg blir, hur jag ska byta förband, vart jag ska vända mig ...
På att läkaren inte finns tillgänglig för nämnda frågor.
På att återigen behöva förvissa mig om att svaret även skickas till den läkare jag litar på.

Och slutligen, på att vänta en dryg månad tills patologens analys är klar. Kul jul, så att säga. "Ja, visst ja, Alla röda dagar gör att svaret dröjer ytterligare. Tänkte inte på det."

Jag är däremot enormt tacksam över att ha finaste Eva med mig som moraliskt stöd, samtidigt som jag djupt beklagar att hon tvingas övervaka hela ingreppet från sämsta tänkbara vinkel, i en kort sagt obekväm position.

Tackar min lyckliga stjärna för att hon, som var med mig under hela leukemitiden, nu återigen orkar finnas vid min sida. Men är givetvis fruktansvärt trött på att vara den sjuka kompisen. Den som behöver hjälp, stöd, handhåll.

Tänker alltid naivt positivt, vägrar vika undan, är fokuserad på livets goda ting, främst trollen självfallet, men tycker att det kanske räcker nu? Avskyr att vara patient. Hatar att vara den folk tycker synd om.
Tortyrens värstalista, mitt starkaste kort, om ni minns?

Nåväl, tröttsam, tacksam och tjatig men taxlik i det att jag aldrig ger mig! Nu också lugnad av mänsklig hudspecialist, tillika fin, kattlik vän som tar sig tid att förklara allt det som alla andra hittills misslyckats med. Att det är vanligt med dylika åkommor efter stamcellstransplantation, att det högst troligt beror på immunosuppression efter nämnda transplantation och att "det aldrig kommer vara i närheten av det du redan övervunnit".

Tack och godnatt. Och ett helvetsjävlaskitryt åt sjukdomen.