PTBI på Huddinge barnsjukhus

Med tolv lådor (!) spel inklämda i dubbade Silverpilsbilen for Barncancerföreningens Nina och jag till Huddinge sjukhus i dagens snöglopp. Jag har sällan varit så långt borta från mig sälv. Tittade på lite snett ovanifrån, för att klara av att se kämpande spädisar med medfödd cancer, uppsvällda av cortison och med cytostatikadropp rätt ner i vagnen, deras enastående starka föräldrar som orkade vagga och vyssa gåendes av och an i oändliga korridorer.

Att sedan hämta hem fyra fullt friska, ylande snöglada barn, höra storingarna förklara Livets Hårda Skola för småttingarna medan jag rörde ihop deras önskestroganoff gjorde att klumpen i halsen äntligen släppte.

Push The Button Initiative betyder ingenting för de allra minsta patienterna, men en hel del för de lite större olycksbarnen och deras vakande syskon. Insåg idag att uttröttade unga föräldrar också behöver verklighetsflykt när en hålögd pappa kikade ner i en av alla lådorna och drömskt bad att få låna ett exemplar av ett vackert spel.

- Du får ta precis vad du vill, men orkar du verkligen spela?
- När man inte kan sova av oron för att ens barn aldrig mer ska vakna så finns inget bättre tidsfördriv. Får jag, snälla?

Har aldrig varit så rädd för att någon gång hamna där. Bredvid mitt barn. Utan att kunna göra någonting annat än att titta på.

Återigen: TACK till alla er som hjälper till att göra tillvaron lite, lite mer uthärdlig för patienter och deras anhöriga.