Utan balans men med frossbrytningar stapplade jag på planet, stöttad av familj, föräldrar och fin barndomsvän med dotter. Detta efter att ha sovit två timmar och kräkts tre gånger.
Landade på den stora kanarieön som ett darrande vrak, men efter första doppet i Atlanten var kroppens protest mot en alltför hektisk tid bortglömd.
Hela härliga högen (11 personer) i havet. (Utom morfar fotografen.)
Åter i verkligheten efter en undergörande vecka i huset vid strandkanten med glada barn, smågalna upptåg och upp till fyra träningspass om dagen mår jag som en prinsessa och har återigen lovat mig själv att aldrig mer arbeta med hälsan som insats. Kan bara konstatera att det är fascinerande farligt att ha belönats med ett galet roligt jobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Såååå välbehövligt och härligt!
Perfekt sätt att ladda batterierna på! Och bra insikt, att inte jobba mer än kroppen tål. Hur kul det än är!
Skicka en kommentar