Erato - Call Your Girlfriend

Kommunikationsproblem

Ett förtydligande är på sin plats:

Hudcancer är oftast godartad. Ingen skall oroas i onödan.

Själv är jag mest brydd över sättet att delge patienter besked om cancer, oavsett goda eller elaka tumörer.

Jag har fortfarande inte fått veta vilken form jag har, endast att jag har en hudcancer som måste avlägsnas genom kirurgiskt ingrepp. Jag har via telefonsvarare lämnat återbud, bett om ny tid, och idag fått en ny kallelse med operationstid efter semesterresan, dock fortfarande utan förklaring. Dagens brev lyder: "Du kallas härmed till hudkliniken för att kirurgiskt avlägsna den hudcancer som tidigare diskuterats".

Jag anser att en diskussion förs av två eller flera människor. Här är det snarare fråga om envägskommunikation. Utan tillräcklig information i en fråga som kräver förklaring.

Det jag vänder mig mot är det opersonliga handhavandet av patienter och det faktum att det enda telefonnummer man kan ringa leder till en telefonsvarare, dygnet runt.

Med det sagt hoppas jag nu att ingen känner sig sidsteppad. Det var okänsligt av mig att inte ringa alla personligen. Jag ber om ursäkt för det. Men vet ni, jag orkar inte riktigt trösta er, eftersom sådana samtal hörs av små grytor med stora öron som redan upplevt tillräckligt alltför tidigt i sina liv och förhoppningsvis inte behöver återuppleva cancerns biverkningar snart igen. Och bloggen var och är en informationskanal och ventil som läses frivilligt. För den som minns var det här jag berättade om förra helvetsjävlaskitsjukdomen. Okej?

Bra.

Nu ska jag leva vidare. Med mina tre musketörer. Och tugga i mig av att inte bara DS utan även jag har uppenbara kommunikationsproblem.

Lilla c

Öppnar brevet från DS lite nonchalant. Och läser:

"Bästa Josefin!
Vi har nu fått svar på den förändring som togs bort på hudmottagningen. Undersökningen visar att det rörde sig om en hudcancer som (...)"

Va? Nej, jag måste ha läst fel, hinner jag tänka. Visst stod det väl INTE, "att det inte rörde sig om en hudcancer". Kollar, och nej, jag läste inte fel.

Åldersfläcken jag skojat om var inte bara en senilblåsa, utan ytterligare en cancer. Som nu ska "tas bort genom kirurgisk åtgärd under lokalbedövning".

Helvetesjävlaskitsjukdom.

Som det ges besked om per snigelpost i ett brev som börjar med "Bästa Josefin!". Nej, jag är inte bäst. Helt klart sämst, uppenbarligen.
Men inte tillräckligt dålig för att föräras med ett telefonsamtal. Opersonligt och ytterst märkligt.
Orkar inte riktigt förfäras av den rutinen.

Måste nämligen ändra operationstiden.
Är på solsemester när hudcancern ska tas bort.
Ödets ironi är obetalbar.
Moahahaha.

Stora C

Livet är så outsägligt jävulusiskt orättvist att jag faller handlöst. Får ett ofattbart meddelande medan jag jonglerar japanska kejserligheter och tappar såväl fotfästet som alla bollar när jag förgäves försöker förstå. Fokuserar, skriver, agerar för en syster till en bror med tre pyttesmå, med gråtvåta kinder och ögon grumliga av bortblinkade tårar.

Kramar mina fina hårt och länge och tackar min lyckliga stjärna för att jag får vara här. Med mina drömmars man och de två små som vi inte skulle få.

Helvetesjävlaskitsjukdom; försvinn!

All min styrka till dig, JJ.

De första orden ...

... som sönerna yttrar om morgnarna får mig att grubbla och fundera hela dagarna. De följer med mig vad jag än tar mig för. Oftast rör det sig om ömhetsbetygelser som värmer, ibland är det ilskna utrop om att det är barnplågeri att behöva gå upp så förfärligt tidigt.

De senaste dagarna förbryllar framför allt femochetthalvtåringens vitt skilda uttalanden.

Söndag:
- Gud!, följt av en religiös fundering.

Måndag:
- Våldtäktsmän!, vad är det för några och vad gör dom?
- Men varför undrar du det? Nu? Har du haft mardrömmar?
- Nejnej, jag bara gillar den där braiga låten. Du vet (gnolar) alla som inte dansar är våldtäktsmän.

Tisdag:
- Vuxensvett! Du vet det där som vuxna luktar ur munnen när dom har druckit kaffe eller vin. Superäckligt faktiskt.
- Eh, jaha ... luktar jag illa? Nu?
- Neje, du är ju mamma. Och dina pruttar luktar rosor.

Bör jag oroas över hans drömmar, eller ska jag bara vara väldigt glad över denna lite märkliga kärleksförklaring? Väntar med skräckblandad förtjusning på onsdagens första ord.

Den oändliga historien

... av läkarbesök och kontroller var vecka gör att en obotlig optimist hålls på mattan och understundom snuddar vid att kandidera till att bli realist. Är evigt tacksam för mitt liv och för skyddsnäten som gör att min hälsa kontrolleras in i minsta cellstilstudie, men det gör samtidigt att sjukdomen är svår att glömma. Inte för att jag vill, men var gång ett sjukhuskuvert seglar ned genom brevinkastet och landar på hallmattan blir det uppenbart att min familj har den smärtsamma upplevelsen i färskt minne. Det trippas på tå, rynkas pannor och kramas i evighet.

- Gud!, är det första ord lille prins sol yttrar denna bittida morgon i skärgårn'.

Och fortsätter:

- Du vet Gud och Jesus Krist, jag vet inte om jag gillar dom. Finns dom? Konstigt att låta barn dö och mammor bli sjuka, eller hur?

Är inte beredd att diskutera religion och existentialism med en femåring före sju och svarar att han får tro på vad han vill men att det viktigaste är att vi tror på varandra och att det var han, hans bror, pappa och några till som gjorde mig frisk. Och att Gud & co kanske är till för dem som behöver honom.

De stora frågorna ligger kvar i den kalla luften när vi strax ska fara genom ett andlöst vackert Roslagen i den arla morgonstunden, över dimhöljda ängar med höstsolen kittlande i ögonen på väg mot sönernas körkonsert i den stora Oscarskyrkan men med den lille, väldigt konkrete barnprästen som har svar på alla frågor. Detta efter att ha båtåkt, klämt musten ur de livgivande havtornen i viken, tillrett nästgårdslammet med bondens rotfrukter och livligt diskuterat kustkränkande främmande u-båtar i farvattnen inpå knuten med herrgårdsvännerna. Allt medan barnen ser på trolleri-tv och somnar framför Den oändliga historien.

Livet är bra underligt som det är. Och så säger folk att Jesus lever. Vad tror du? Titta på prickarna i tio sekunder, sedan rakt upp i taket. Den oändliga historien, som sagt.

Status u a?

Igår:
Först "Åh nej" för Jobs lidanden som ändade en kreativ själ alltför tidigt, sedan "Äntligen" för en metaforernas mästare som hann i mål innan livets slut. I det stora.

Först ett högst oroande samtal, sedan ett oväntat glas champagne mitt i regnet. I det lilla.

Ytterligheternas dag.

Idag:
Startade dagen med akut minioperation på DS, PR-jobbade sedan med annat DS, avslutar dagen med tredjen DS, kramandes mina fina. Och välkomnar ålderstecknen, om de utesluter helvetesjävlaskitsjukdomen. Den som lever får se. Moahahaha.

Tjejtjusaren

Först fika hos kärestan. Som bor intill en annan beundrarinna. Och som sonika sätter sig på honom och leker kitteldoktor tills patienten tappar andan, kiknande av skratt. Han rodnar av hennes komplimanger om hur snygg han är, men törs inte återgälda dem, utan funderar på konkurrensen från bästisen som har samma hjärtas dam. För tillfället.

- Det är klart att han måste få byta tjej nu när hans gamla har flyttat, men det finns ju så många att välja bland. Måste han vara förtjust i samma som jag? Men vi har pratat om det här och jag förstår ju honom, det gör jag, men tänk vad bra om han ändrar sig så vi får varsin!

Hem för rekordsnabb middag och läxläsning. Några trötta suckar över världens orättvisa, om hur jobbig femåringen är som redan klarat sjuåringens utmaningar och några till och dessutom har visslat rent i ett halvår. Och så ett triumferande över att han minsann ändå inte åtnjuter samma status.

Sedan kvällste hos grannen. Med mjölk och honung och lite brädspel därtill. Klassisen vars spännande storasyster han godnattkramar extra länge. Innan han trippar hem och somnar innan huvudet når kudden.

Sjuåringen befinner sig i lilla tonåren. Med känslosvall, funderingar och stundom barnsliga, ibland trotsiga och emellanåt mogna reaktioner.

Än så länge får jag hänga med som förkläde, fungera som bollplank och blir överöst med pussar på skolgården. Oftast.
Men förväntar mig snart dialogen:

- Var ska du?
- Ut.
- När kommer du hem?
- Sen'.