... tror jag inte ett ögonblick på. Jag blir vansinnigt provocerad av dem som anammar devisen att allt som kan gå dåligt gör det. Men det får mig att fundera lite på vår nuvarande situation och valen vi gör. Det är som bekant bara upp till varje individ att fixa sitt liv. Ingen lär göra det åt dig. Även om man, som i mitt fall, har en fantastisk familj, välvilliga vänner, en självuppoffrande släkt och stärkande sajberkompisar. (TACK alla.)
Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.
Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.
Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.
Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.
Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.
Barnen är villrådiga. Och oroliga.
- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.
Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.
Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.
Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?
Men ibland händer saker som är utanför ens kontroll. Vilket är svårt att acceptera, men oj vilket tålamod det ger. Jag håller sakta på att förvandlas till en skånegås som allt rinner av liksom vatten.
Det som upprör just nu är att säljarna av vår nya lägenhet plötsligt inte ville betala den skada de åsamkat, att mäklaren agerade flat och ville ta den enklaste vägen på vår bekostnad, att föreningen var sena med att anlita entreprenör och att våra dyra hantverkare lämnat ett kaos i vårt nya hem för att gå på semester. I fem veckor. Visst, vi bor ändå vid kusten, när deras semester sammanfaller med vår, men v 33 behöver mina musketörer någonstans att bo.
Mannen och mamman har försökt hålla mig borta från situationen, genom att ta alla diskussioner med berörda parter. Jag var alltför dålig och långtidsisolerad när det var som värst.
Nu, efter mannens och fädrens veckolånga arbetsinsats inför flytten så händer nästa grej. Lagom till inflytten av möbler (kostsamt flyttfirmakalas pga packmästare och extrainkallade pianobärare) rasade det nymålade taket ner. I alla rum. Målarklantar. Dyra i drift. Och arbetsskygga.
Nu infinner sig en stilla undran från min allvetande doktor.
Vem är kapabel att sanera vårt drömhem från färg och byggdamm så att jag kan återförenas med min familj i oktober? När jag vunnit kampen. Sporerna som nu finns i luften är tydligen livsfarliga för mig att inandas. Är de farliga för mig låter jag aldrig mina fina gå över tröskeln.
Barnen är villrådiga. Och oroliga.
- Var bor vi egentligen? När ska jag sova i min säng?
- På landet, vid havet, nu i sommar. Sen blir det kanske spännande hotell i en månad eller två!, försöker vi uppmuntra med stela leenden.
- Men mamma då, måste du verkligen bo på sjukhuset hela tiden?
- Ja, mina prinsar, efter sommaren måste jag det För då börjar den stora resan. Det nya. Då inget får gå fel. Och vi kommer inte ses på många veckor, men vi klarar det, för vi pratar varje dag och ses på datorn ju., förklarar jag och blir med ens livrädd. För första gången.
Livrädd och arg. På samma gång.
Det här är fan inte rättvist.
Mina små pojkar tvingas växa upp alldeles för snabbt.
Min älskling måste oroas än en gång.
Mina nära och kära ängslas och mår dåligt.
Men samtidigt är jag så säker på att jag vinner. Även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka den här helvetesjävlaskitsjukdomen en tredje gång så knockar jag den igen.
Och alla anhängare av självömkan och Murphys lag kan för evigt tystas.
Tyck för i helvete inte synd om mig. Men det kommer ni väl ihåg?
15 kommentarer:
Ibland är livet fördjävligt mot en.
Det är då man måste frammana de underbara stunder man vart med om.
Och som jag brukar säga, det är bara att bryta ihop och komma igen.
Fast ibland är det fan inte lätt.
okej då, fast lite svårt är det att låta bli att tycka synd om, eller iallafall tycka att det kunde vara lite lagom med livsprövningarna.
Flytteländet skulle räckt för att få mig att bli grinig. Och då förstår jag ju att det är bara en liten fjärt i rymden för dig.
Hoppas på bättring på alla håll!
Men vad fan!
Jag hoppas verkligen att flytteländet får en vändning och löser sig - nej, det är inte rättvist att du ska gå igenom sån skit också!
Vi finns här, på gatan ett par nummer ner, om ni behöver oss, på vilket sätt som helst!
/J.
Ja herre jävlar i en liten låda! Nu ere nog med motgångar!!!! Seså.... motgångar gack åt vänster å jävlas med nån annan nu! Schas!
Solkramar till hela familjen å hälsa Nik att han e en hjälte som inte begått brottsliga handlinmgar mot hantverkarklantarna! Tror nog att jag själv skulle ha suttit i häkte nu :)
Jajamensan, jag har koll på läget, inte tycka synd om. Likadant med Mea. Inte tycka synd om. Det skulle aldrig falla mej in. Öppet. Men inombords. För jag tror inte att vi har samma definition på att tycka synd om. För ömkar er gör jag inte. Inte heller tror jag att ni söker sympatier. Men jag tycker att det är för jävligt, att ni, som slåss för livet, ska behöva slåss för vardagskit också. Jag blir förbannad när jag tänker på det. Jag får lust att slå i gula sidorna och leta rätt på en hantverkstorped och ta hand om dem en gång för alla. Om det är att tycka synd om, ja, då har jag precis begått en sådan. Jag har syndat inne hos Superjos. En förbannelse kan komma att vila över mej. Men för att döda mej måste förbannelsen först få tag på mej och det är inte så lätt det. Precis som skitcellerna i Superjos försöker döda henne. Lycka till era jävla as. Betrakta er som blåsta redan nu.
Jissus! Så taket raset ned! Er det mulig? Hvad har det malet med, kan man spørre seg? Wow...Håper det blir en helt fantastiskt flott bostad, når den endelig blir inflytningsklar til høsten. Følger deg og dine Gullklumpars resa. Hver dag...En dag av gangen, dag for dag.
@Chrissan
du har så rätt. det som inte dödar, det härdar. moahahaha.
@kryddan
allt tar sin tid, men kommer bli strålande bra till slut. och det är ju det enda som betyder något. så ja, flytten är blott en fis.
@Tjockalocka
tack, din man gjorde en social och gastronomisk insats häromkvällen. uppskattades mkt av Mumrik. (som snart lär sig äta annat än mild Grevé när den serveras av stark greve C)
@My
du känner N, så han lär inte hamna i konflikt. tyvärr. snälla kan du inte bli hans chef igen? när du & jag är på topp igen anställer jag dig & Nik på JES!. aussie-no-longer-wanna-been får också plats. tillsammans kommer vi göra stordåd i affärsvärlden. och du kommer lära oss & kunderna att hantera allas våra (konflikt)rädslor. deal?
@tandgnisslur
du har icke syndat. sympati och empati är fint och alldeles för ovanligt.
@Aggie
målarna skyller på fuktigt väder, men det är dåligt underlagsarbete som är felet. de är bovarna. och måste göra om. vi betalar ikke. tack för att följer med på resan!
Lagen om alltings jävlighet är skit! Tror stenhårt på att det kommer att ordna sig. All skit kommer liksom att förintas och vara ett minne blott. All styrka till dig och dina nära!
DEAL! Konflikträdsla skall med alla medel förvisas till vänster den med! Om man börjar med att reda ut vem som egentligen äger problemet (vilket inte nödvändigtvis behöver vara jag själv hela tiden....) så e halva gåtan löst! Fungerar dock endast på det man råder över e jag rädd... Attans!
Hej!
Är ny läsare här, hittade hit idag faktiskt.
Jag håller med dig om att murphys lag bara är skit. Däremot tror jag att människor som verkligen tror på att allt som kan gå åt helvete också gör det framkallar det själva.
Visst handlar allt om inställning och aktiva val. Vissa saker kan man inte rå över, det ligger utanför ens kontroll men det vi kan göra är att välja hur vi hanterar det och göra det bästa av situationen.
Jag har inte hunnit läsa hela din blogg än, jag jobbar själv som sjuksköterska på en hematologisk avdelning i Uppsala regionen.
Du skriver "om jag skulle få tillbaka sjukdomen en tredje gång".
Ska du bli transplanterad?
Jag hoppas verkligen att allting kommer gå bra för dig. Med sjukdom, flytt, lägenhet och barn och man.
Jag kan inte säga att jag vet hur du har det men däremot vet jag hur mycket man måste gå igenom och uthärda när man har leukemi.
Kram!
Hej Jos. Nä, just nu lovar jag att inte tycka synd om dig - mitt hjärta och medlidande är hos dina små änglar. Vi träffade dem i parken för några veckor sedan, starka och fina. Däremot blir jag heligt förbannad på fega och snikna människor som inte tar sitt ansvar och på usla, odugliga, överbetalda, lata hantverkare! Kram på dig och hela din fina familj
Tycker inte synd om, men tycker om det du skriver. Och känner med dig och din familj som slåss mot något så oövervinnligt som hantverkare! Det är något fundamentalt hål-i-huvudet-fel på varenda djävla typ som håller i en pensel/hammare/elsladd. Och aldrig är det deras fel. Och ja, jag kommer i håg dig.
@Malin
eller hur? tack för att du ledde mig till dig. tillbringade många av nattens timmar med at läsa om din resa. från början. har kommit halvvägs. återkommer med kommentarer hos dig. må väl!
@My
perfecto muchacha! vi drar upp riktlinjerna över en kanna Sangria när alla är tillbaka i stan igen. salud!
@Mamma Hoppsan
varmt välkommen hit! vilka kloka ord du delar med dig av. bitterhet dödar, inte fysiska sjukdomar. och ja, jag ska transplanteras. och hoppas givetvis att det ska lyckas och att jag sedan aldrig behöver drabbas av leukemi igen. eller att någon någonsin ska behöva gå igenopm något liknande. men livet har inga garantier. det är spänning varje dag. :-)
@M
jag känner din ilska ända hit. den stärker. krama alla M
Nej jag skall försöka ... att inte tycka synd om dig ... men jag kan väl ändå få försöka "känna med dig". Det är förstås helt omöjligt. Att förstå hur du orkar ...
Och så ovanpå alltsammans denna motgång med nya lägenheten ...
Många varma nätkramar får du! Jag hoppas innerligt och förstås på att du kan förenas med familjen i oktober i den nya bostaden. Det är väl åtminstone det minsta man kan begära ...
Skicka en kommentar